Viggbyholmsskolan

Herrgården
Herrgården

Viggbyholmsskolan en Inter­nat­skola för poj­kar och flickor.
De ledande prin­ci­perna för sko­lans arbete äro: Indi­vi­du­a­li­se­rad under­vis­ning och fri flyttning. Stort utrymme åt prak­tiskt arbete. Här­dande friluftsliv. De stu­die­be­gå­vade ele­verna föras fram till stu­dent– eller realsko­le­ex­a­men, de prak­tiskt begå­vade till för dem lämp­liga sko­lor förvidare utbildning. Till hös­ten mot­ta­ges ett 20 –tal ele­ver, före­trä­des­vis under 12 år.

Sko­lan är belä­gen vid Stora Vär­tan omkr. 2 mil norr om Stock­holm. Refe­ren­ser: Dr Nata­nael Beskow , Djurs­holm, Fru Mol­lie Faust­mann, Ålsten, Arki­tekt Carl Malm­s­ten, Stockholm. Prospekt och upp­lys­ningar genom under­teck­nad
(adr. Karlbergsv.86 Stock­holm, tel. Vasa 35 17) Per Sund­berg, före­stån­dare för Olofskolan.

Så löd annon­sen 1928 inför star­ten med Sve­ri­ges första samin­ter­nat. Sko­lan inrym­des i ”Herrgården”, huvudbyggnaden och östra fly­geln till Vigg­by­holms gård. Fjorton poj­kar och sex flic­kor var ele­ver. Per och Lena Sund­berg, Elsa och Just Gustafs­son samt Maj von Eng­e­ström var lärare.

Det var egent­li­gen Per Sund­bergs skola, han var ini­ti­a­tiv­ta­ga­ren med nya idéer om bar­nens skol­gång och fostran. Per Sund­berg var ursprung­li­gen lärare vid Mat­teus folk­skola.
Han tog tjänst­le­digt därifrån, 1927, då han var med om att grunda en sam­skola i Stock­holm kal­lad Olofskolan. Den skulle fostra bar­nen till ”sunda, har­mo­niska och hand­lings­kraf­tiga” människor, vara en skola utan läxor, klas­ser och kvarsittare.

Vigg­by­holms­sko­lan repre­sen­te­rade den s.k. ”nya sko­lan” med psy­ko­lo­giskt moti­ve­rad indi­vi­du­a­li­se­ring och en fost­ran av ele­verna till själv­stän­diga och soci­alt ansvars­kän­nande medborgare.

Per Sund­berg ansåg det helt natur­ligt att det skulle vara ett saminternat. Många betrak­tade detta som allt­för djärvt och det fanns i skolk­ret­sar en stor tve­kan till expe­ri­men­tet. Det gällde kanske också pro­por­tio­nerna mel­lan ”teo­re­tisk” under­vis­ning och ”han­dens arbete” som skulle vara likvärdiga.

Dröm­mar om en utbygg­nad av sko­lan tog form och 1931 fär­dig­ställ­des det första egna elev­hem­met” Tallhöjden”. Med en stor myc­ken­het entu­si­asm, men med myc­ket lite kapi­tal lyc­ka­des man klara de första åren. 1935 hade ele­van­ta­let sti­git till 70. Utö­ver det s.k. ”skol­ar­be­tet ” ägnade man sig bl.a. åt tea­ter­spel, musi­ce­rande och maskerader. Per Sund­bergs födel­se­dag den 11 novem­ber blev tidigt sko­lan hög­tids­dag. Man gav också ut tid­ningar, ”Vigg” och Vårt Blad.

Sko­lan växte, den ”klasslösa” sko­lan orga­ni­se­ra­des med fyra för­be­re­dande klas­ser som bot­ten­skola och en sju­å­rig över­bygg­nad som skulle ge nor­malsko­le­kom­pe­tens. Gym­na­sium kunde komma ifråga vid ex vis Olof­sko­lan. För Vigg­by­holms­sko­lan blev Herr­går­den för liten. 1935 var det dags att flytta till en ny skolbyggnad.

På ett mira­ku­löst sätt lyc­ka­des Per Sund­berg hos vän­ner och sym­pa­ti­sö­rer få erfor­der­ligt stöd för att bygga ut skolan. Det blev skol­bygg­nad, kök, mat­sal och gym­nas­tik­sal, flera elev­hem, slöjdstuga och ett bibliotekshus. De sist­nämnda var del­vis verk av lärare och ele­ver ”under han­dens arbete”.

Allt var inte klart till flytt­ningen, men den 2 juni 1935 kl. 1200 gick ett kar­ne­vals­tåg från Herr­går­den till nya sko­lan under mot­tot: ”Sko­lan flyt­tar med fest och vardag.” Det skedde, som SvD uttryckte,” med den fyn­dig­het och frej­dig­het, som brukar utmärka viggbyholmarna”. Då spe­la­des det tea­ter, bl.a. sce­ner ur Sha­kespe­a­res ”Stormen”. I sitt hög­tids­tal sa Per Sund­berg: ”Ej fri­het under självs­våld, utan fri­het under ansvar” och önskade att sko­lan skulle bli ett hem för glada människor.

I och med den nya skol­bygg­na­den ska­pa­des möj­lig­het för ele­verna att nå fram till ”rea­len” och att fort­sätta till studenten. Själva exa­men fick man i så fall ta som pri­va­tist. (Exa­mens­rätt fick man senare). 1939 var ele­van­ta­let 129 och den första lilla kul­len tog sin studentexamen.

Vigg­by­holms­sko­lan inköpte under årens loppca 6 hek­tar mark. Där upp­för­des många bygg­na­der, och för dessa kräv­des eko­no­misk omsorg och Per Sund­berg anställde en eko­no­mi­chef, Bir­ger Olestad som blev sko­lans syssloman.

Den 1 okto­ber 1944 över­lät Per Sund­berg sin skola till den nybil­dade Stif­tel­sen Vigg­by­holms­sko­lan som lyc­ka­des genom insam­lingar skaffa väl­be­höv­ligt kapital från bl.a. NK och KF. Stöd­för­e­ningen Vigg­by­holms­sko­lans Vän­ner gjorde stora insat­ser.

Såväl lärare som ele­ver kände starkt för inter­na­tio­nell solidaritet. Man sände exem­pel­vis gåvor till Indien och man kor­re­spon­de­rade med Mahatma Ghandi. Genom tea­ter­fö­re­ställ­ningar lyc­ka­des man samla in pengar, som vida­re­be­ford­ra­des till Spanien.

Sko­lan blev i bör­jan av 1940 talet öppen för många, som på grund av för­föl­jelse blev tvungen att fly. Den största insat­sen gjorde man 1944–45. Då togs många flyk­tingar emot från inte mindre än 17 län­der, ett 50-tal danska, 40-tal norska och 30-tal finska skydds­lingar fick en fristad i Viggbyholm.

Den 16 novem­ber 1947 dog Per Sund­berg och sko­lans led­ning togs över av Sten Stern­berg, en omtyckt lärare på sko­lan sedan 1932. Han anpas­sade sko­lan efter de krav som res­tes av stat och kom­mun vars bidrag man var bero­ende av.

Sten Stern­bergs första upp­gift var att få sko­lan så erkänd att den fick stu­dentex­a­mens­rätt. Trots att det i stif­tel­sens stadga angavs att sko­lan skulle dri­vas i ” så hög grad som möjligt obun­den av stat­liga band” ansågs det bra för sko­lans anse­ende att den stod under över­syn av Skolö­ver­sty­rel­sen och att någon form av stats– och kom­mun­bi­drag var nöd­vän­digt för eko­no­min. Sko­lan ställ­des under Skolö­ver­sty­rel­sens till­syn från hös­ten 1948 och fick stu­dentex­a­mens­rätt våren 1951. Kommunala bidrag utgick från hös­ten 1952, och 1954 ingick man i grup­pen av stats­un­der­stödda privatläroverk.

Vid 25 årsju­bi­leet redo­vi­sade man 23 klas­ser, 225 inter­na­te­le­ver och 155 dage­le­ver från Täby köping samt 100 anställda. Inom skol­om­rå­det med sina många bygg­na­der bodde 400 per­so­ner och på dag­tid rörde sig där ännu fler. I norra kan­ten låg den tek­niska insti­tu­tions­bygg­na­den ”Tek­nis” som bl.a. inrymde den treå­riga tek­niska gym­na­si­e­lin­jen som hade star­tats 1942.

13 elev­hem fanns på området: Annorlunda, Björ­kli­den, Eken, Glän­tan, Gran­bac­ken, Ingalunda, Lill­stu­gan, Oskars­borg, Sjö­ham­mar, Sol­går­den, Sund­bergs, Tall­höj­den och Åsen.

1949 läm­nade Sten Stern­berg över rek­tors­syss­lan till Tor­sten Ekström. I mit­ten på 1950 talet byggde Täby köping den nya läro­sals­bygg­na­den ”Tegel­hö­gen”, kal­lad på ”Viggan-språk”. Den kom att fun­gera som sko­lans aula och inrymde bl.a. rek­tors­ex­pe­di­tion samt kansli och ett antal klass­rum. Utan­för låg ”Klip­piga Bergen”en omtyckt och väl­be­sökt plats med rökruta samt klockstapeln. Genom sam­ar­be­tet med Täby blev sko­lan allt­mer bero­ende av kom­mu­nalt bidrag, man fick ju ersätt­ning för att ta emot dageleverna.

Eko­no­min var och för­blev en av de stora frå­gorna för sko­lan. Påfrest­ning­arna för rek­tor var stora. Tor­sten Ekström läm­nade sin plats 1958 och Vidar Ris­berg tog vid, sam­ti­digt som han fort­satte som huvud­lä­rare i matematik. 1961 fick sko­lan sin realex­a­mens­rätt . På idrotts­a­re­norna vann ”Vig­gan” sen­sa­tio­nellt över Djurs­holms sam­skola i fri­id­rott i bör­jan på 1960 talet.

Från 1966 blev förhandlingarna mel­lan kom­mu­nen och sko­lans stif­telse allt kär­vare. Inter­na­te­le­ver­nas antal mins­kade och man måste vidta åtgär­der för att rädda sko­lans allt­mer för­säm­rade ekonomi. Trots inten­siva för­hand­lingar hös­ten 1971 för att för­söka ge Vigg­by­holms­sko­lan vid­gad verk­sam­het, lyc­ka­des man inte hitta lös­ningar för att rädda den ansträngda eko­no­min.
Beslut fat­ta­des att avveckla sko­lan i och med läså­ret 1971–72.

Vigg­by­holms­sko­lan med det enga­ge­rade pro­gram­met, den ide­ella livs­sy­nen och de många glada eleverna fick leva i 45 år.
Skolan dog våren 1972.

Men min­net vår­das ömt bland annat genom Vig­gans Vänner!
( Se mer om Vig­gans Vän­ner under meny: ”Viggansvänner”)

(Källa: bear­be­tad text ur Eric Jar­ne­bergs skrift om Vigg­by­holms­sko­lan, Per Sund­bergs skola på Herr­går­den)
Bear­bet­ning är gjord av Sten Sieg­bahn i novem­ber 2006.
Hela Eric Jar­ne­bergs skrift kan bestäl­las genom Vig­gans Vän­ner á 50 kr + porto.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *