Viggbyholmsskolan

Herrgården
Herrgården

Viggbyholmsskolan en Inter­nat­skola för poj­kar och flickor.
De ledande prin­ci­perna för sko­lans arbete äro: Indi­vi­du­a­li­se­rad under­vis­ning och fri flyttning. Stort utrymme åt prak­tiskt arbete. Här­dande friluftsliv. De stu­die­be­gå­vade ele­verna föras fram till stu­dent– eller realsko­le­ex­a­men, de prak­tiskt begå­vade till för dem lämp­liga sko­lor förvidare utbildning. Till hös­ten mot­ta­ges ett 20 –tal ele­ver, före­trä­des­vis under 12 år.

Sko­lan är belä­gen vid Stora Vär­tan omkr. 2 mil norr om Stock­holm. Refe­ren­ser: Dr Nata­nael Beskow , Djurs­holm, Fru Mol­lie Faust­mann, Ålsten, Arki­tekt Carl Malm­s­ten, Stockholm. Prospekt och upp­lys­ningar genom under­teck­nad
(adr. Karlbergsv.86 Stock­holm, tel. Vasa 35 17) Per Sund­berg, före­stån­dare för Olofskolan.

Så löd annon­sen 1928 inför star­ten med Sve­ri­ges första samin­ter­nat. Sko­lan inrym­des i ”Herrgården”, huvudbyggnaden och östra fly­geln till Vigg­by­holms gård. Fjorton poj­kar och sex flic­kor var ele­ver. Per och Lena Sund­berg, Elsa och Just Gustafs­son samt Maj von Eng­e­ström var lärare.

Det var egent­li­gen Per Sund­bergs skola, han var ini­ti­a­tiv­ta­ga­ren med nya idéer om bar­nens skol­gång och fostran. Per Sund­berg var ursprung­li­gen lärare vid Mat­teus folk­skola.
Han tog tjänst­le­digt därifrån, 1927, då han var med om att grunda en sam­skola i Stock­holm kal­lad Olofskolan. Den skulle fostra bar­nen till ”sunda, har­mo­niska och hand­lings­kraf­tiga” människor, vara en skola utan läxor, klas­ser och kvarsittare.

Vigg­by­holms­sko­lan repre­sen­te­rade den s.k. ”nya sko­lan” med psy­ko­lo­giskt moti­ve­rad indi­vi­du­a­li­se­ring och en fost­ran av ele­verna till själv­stän­diga och soci­alt ansvars­kän­nande medborgare.

Per Sund­berg ansåg det helt natur­ligt att det skulle vara ett saminternat. Många betrak­tade detta som allt­för djärvt och det fanns i skolk­ret­sar en stor tve­kan till expe­ri­men­tet. Det gällde kanske också pro­por­tio­nerna mel­lan ”teo­re­tisk” under­vis­ning och ”han­dens arbete” som skulle vara likvärdiga.

Dröm­mar om en utbygg­nad av sko­lan tog form och 1931 fär­dig­ställ­des det första egna elev­hem­met” Tallhöjden”. Med en stor myc­ken­het entu­si­asm, men med myc­ket lite kapi­tal lyc­ka­des man klara de första åren. 1935 hade ele­van­ta­let sti­git till 70. Utö­ver det s.k. ”skol­ar­be­tet ” ägnade man sig bl.a. åt tea­ter­spel, musi­ce­rande och maskerader. Per Sund­bergs födel­se­dag den 11 novem­ber blev tidigt sko­lan hög­tids­dag. Man gav också ut tid­ningar, ”Vigg” och Vårt Blad.

Sko­lan växte, den ”klasslösa” sko­lan orga­ni­se­ra­des med fyra för­be­re­dande klas­ser som bot­ten­skola och en sju­å­rig över­bygg­nad som skulle ge nor­malsko­le­kom­pe­tens. Gym­na­sium kunde komma ifråga vid ex vis Olof­sko­lan. För Vigg­by­holms­sko­lan blev Herr­går­den för liten. 1935 var det dags att flytta till en ny skolbyggnad.

På ett mira­ku­löst sätt lyc­ka­des Per Sund­berg hos vän­ner och sym­pa­ti­sö­rer få erfor­der­ligt stöd för att bygga ut skolan. Det blev skol­bygg­nad, kök, mat­sal och gym­nas­tik­sal, flera elev­hem, slöjdstuga och ett bibliotekshus. De sist­nämnda var del­vis verk av lärare och ele­ver ”under han­dens arbete”.

Allt var inte klart till flytt­ningen, men den 2 juni 1935 kl. 1200 gick ett kar­ne­vals­tåg från Herr­går­den till nya sko­lan under mot­tot: ”Sko­lan flyt­tar med fest och vardag.” Det skedde, som SvD uttryckte,” med den fyn­dig­het och frej­dig­het, som brukar utmärka viggbyholmarna”. Då spe­la­des det tea­ter, bl.a. sce­ner ur Sha­kespe­a­res ”Stormen”. I sitt hög­tids­tal sa Per Sund­berg: ”Ej fri­het under självs­våld, utan fri­het under ansvar” och önskade att sko­lan skulle bli ett hem för glada människor.

I och med den nya skol­bygg­na­den ska­pa­des möj­lig­het för ele­verna att nå fram till ”rea­len” och att fort­sätta till studenten. Själva exa­men fick man i så fall ta som pri­va­tist. (Exa­mens­rätt fick man senare). 1939 var ele­van­ta­let 129 och den första lilla kul­len tog sin studentexamen.

Vigg­by­holms­sko­lan inköpte under årens loppca 6 hek­tar mark. Där upp­för­des många bygg­na­der, och för dessa kräv­des eko­no­misk omsorg och Per Sund­berg anställde en eko­no­mi­chef, Bir­ger Olestad som blev sko­lans syssloman.

Den 1 okto­ber 1944 över­lät Per Sund­berg sin skola till den nybil­dade Stif­tel­sen Vigg­by­holms­sko­lan som lyc­ka­des genom insam­lingar skaffa väl­be­höv­ligt kapital från bl.a. NK och KF. Stöd­för­e­ningen Vigg­by­holms­sko­lans Vän­ner gjorde stora insat­ser.

Såväl lärare som ele­ver kände starkt för inter­na­tio­nell solidaritet. Man sände exem­pel­vis gåvor till Indien och man kor­re­spon­de­rade med Mahatma Ghandi. Genom tea­ter­fö­re­ställ­ningar lyc­ka­des man samla in pengar, som vida­re­be­ford­ra­des till Spanien.

Sko­lan blev i bör­jan av 1940 talet öppen för många, som på grund av för­föl­jelse blev tvungen att fly. Den största insat­sen gjorde man 1944–45. Då togs många flyk­tingar emot från inte mindre än 17 län­der, ett 50-tal danska, 40-tal norska och 30-tal finska skydds­lingar fick en fristad i Viggbyholm.

Den 16 novem­ber 1947 dog Per Sund­berg och sko­lans led­ning togs över av Sten Stern­berg, en omtyckt lärare på sko­lan sedan 1932. Han anpas­sade sko­lan efter de krav som res­tes av stat och kom­mun vars bidrag man var bero­ende av.

Sten Stern­bergs första upp­gift var att få sko­lan så erkänd att den fick stu­dentex­a­mens­rätt. Trots att det i stif­tel­sens stadga angavs att sko­lan skulle dri­vas i ” så hög grad som möjligt obun­den av stat­liga band” ansågs det bra för sko­lans anse­ende att den stod under över­syn av Skolö­ver­sty­rel­sen och att någon form av stats– och kom­mun­bi­drag var nöd­vän­digt för eko­no­min. Sko­lan ställ­des under Skolö­ver­sty­rel­sens till­syn från hös­ten 1948 och fick stu­dentex­a­mens­rätt våren 1951. Kommunala bidrag utgick från hös­ten 1952, och 1954 ingick man i grup­pen av stats­un­der­stödda privatläroverk.

Vid 25 årsju­bi­leet redo­vi­sade man 23 klas­ser, 225 inter­na­te­le­ver och 155 dage­le­ver från Täby köping samt 100 anställda. Inom skol­om­rå­det med sina många bygg­na­der bodde 400 per­so­ner och på dag­tid rörde sig där ännu fler. I norra kan­ten låg den tek­niska insti­tu­tions­bygg­na­den ”Tek­nis” som bl.a. inrymde den treå­riga tek­niska gym­na­si­e­lin­jen som hade star­tats 1942.

13 elev­hem fanns på området: Annorlunda, Björ­kli­den, Eken, Glän­tan, Gran­bac­ken, Ingalunda, Lill­stu­gan, Oskars­borg, Sjö­ham­mar, Sol­går­den, Sund­bergs, Tall­höj­den och Åsen.

1949 läm­nade Sten Stern­berg över rek­tors­syss­lan till Tor­sten Ekström. I mit­ten på 1950 talet byggde Täby köping den nya läro­sals­bygg­na­den ”Tegel­hö­gen”, kal­lad på ”Viggan-språk”. Den kom att fun­gera som sko­lans aula och inrymde bl.a. rek­tors­ex­pe­di­tion samt kansli och ett antal klass­rum. Utan­för låg ”Klip­piga Bergen”en omtyckt och väl­be­sökt plats med rökruta samt klockstapeln. Genom sam­ar­be­tet med Täby blev sko­lan allt­mer bero­ende av kom­mu­nalt bidrag, man fick ju ersätt­ning för att ta emot dageleverna.

Eko­no­min var och för­blev en av de stora frå­gorna för sko­lan. Påfrest­ning­arna för rek­tor var stora. Tor­sten Ekström läm­nade sin plats 1958 och Vidar Ris­berg tog vid, sam­ti­digt som han fort­satte som huvud­lä­rare i matematik. 1961 fick sko­lan sin realex­a­mens­rätt . På idrotts­a­re­norna vann ”Vig­gan” sen­sa­tio­nellt över Djurs­holms sam­skola i fri­id­rott i bör­jan på 1960 talet.

Från 1966 blev förhandlingarna mel­lan kom­mu­nen och sko­lans stif­telse allt kär­vare. Inter­na­te­le­ver­nas antal mins­kade och man måste vidta åtgär­der för att rädda sko­lans allt­mer för­säm­rade ekonomi. Trots inten­siva för­hand­lingar hös­ten 1971 för att för­söka ge Vigg­by­holms­sko­lan vid­gad verk­sam­het, lyc­ka­des man inte hitta lös­ningar för att rädda den ansträngda eko­no­min.
Beslut fat­ta­des att avveckla sko­lan i och med läså­ret 1971–72.

Vigg­by­holms­sko­lan med det enga­ge­rade pro­gram­met, den ide­ella livs­sy­nen och de många glada eleverna fick leva i 45 år.
Skolan dog våren 1972.

Men min­net vår­das ömt bland annat genom Vig­gans Vänner!
( Se mer om Vig­gans Vän­ner under meny: ”Viggansvänner”)

(Källa: bear­be­tad text ur Eric Jar­ne­bergs skrift om Vigg­by­holms­sko­lan, Per Sund­bergs skola på Herr­går­den)
Bear­bet­ning är gjord av Sten Sieg­bahn i novem­ber 2006.
Hela Eric Jar­ne­bergs skrift kan bestäl­las genom Vig­gans Vän­ner á 50 kr + porto.

2 reaktion på “Viggbyholmsskolan”

  1. Så intressant att läsa detta. Som Täby-elev på Tegelhögen 1966-67 mötte jag och mina klasskamrater Viggans musiklärare Rolf Ekelund. Som tillsammans med sin fru Anita även var husfar och husmor på Oscarsborg. Vi bildade musikgruppen Smulorna och det betydde mycket för min framtid som musiker och skolutvecklare. Ulla Wiklund

    1. I was there in 1971-72. Rolf Ekelund was very special. Music! I went back in 1978 and saw him in Stockholm … what memories.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *